Mitt livs värsta dag
8 april för ett årsedan, det var en fredag. Jag hade ridit Conquest på fm och chillade lite innan jag skulle köra 3 mil till stallet. Åkte sedan så jag var framme i stallet vid 5 tiden. Då hittar jag Sylvin liggandes i boxen. Jag skulle ju mocka och fixa iordning, så jag tar på honom grimma men han vägrar resa sig. Ser att han är skinnflådd i ansiktet och svettig. Får lite smått panik och får tillsist tvingat upp honom på benen.
Vi går ett varv i paddocken, och han försöker lägga sig. Slutade hoppas och fick istället inse att han hade kolik.
Vi går ut på grusvägen och går en runda medans jag ringer mamma som är på jobbet. Sen ringer jag mammas sambo och tillsist mammas sambos pappa. Kul att vara helt själv i stallet just där och då.
Jag vet att flera personer får kasta sig in i bilarna och köra några mil innan de kommer fram. Mamma letar upp kungsbacka jourhavande veterinärs nummer på sitt jobb och sms:ar det till mig.
Först svarar inte veterinären, men efter några försök så berättar han att han är där om ca 40 min och jag skulle ringa om hästen blev bättre så han slapp komma. Ellerhur.....
Mammas sambo kommer, tar över Sylvin och chockad som jag är går jag in och börjar peta i boxarna, det måste ju ändå mockas? Ser att Sylvin inte ätit mycket av sin frukost och inte heller bajsat. Sen vägrade han ju använda vattenkoppen så jag kunde också se att han inte druckit något nämnvärt.
När min "låtsas" farfar anländer berättar han att Sylvin stått upp och ätit normalt när han gett dem frukost.
Veterinären kommer och Sylvin behandlas.
När jag tog denhär bilden kunde jag ALDRIG i min vildaste fantasi tro att Sylvin inte skulle finnas hos mig dagen därpå, eller idag.....
Ett tag ser det ut som det går åt rätt håll, men sedan bli han värre och får dubbeldos med smärtstillande och kramplösande. Veterinären som hållt på i nästan två timmar vid det här laget säger åt oss att han inte kan göra mer och ringer ner till Slöinge och förvanar att vi kommer in. "Farfar" får order om att åka och hämta transporten.
Det tar väl ca 20-30 min innan vi är lastade och påväg. Sen tog det nog bara 25 min ner till Slöinge. Här hölls inga hastighetsbegränsningar.
Och Sylvin som absolut inte tyckte om att åka transport gick rakt på och stod snällt hela resan, inte så konstigt, men ändå...
Vi kommer ner strax innan nio och får gå in i första stallet där de börjar göra undersökningar. Veterinären där kände en svullen tunntarm när hon gick in bak på honom och sa att man inte skulle känna tunntarmen över huvudtaget där annars. Sen tog de ett prov på tarmvetskan under magen och han var så lugn och snäll helatiden. Efter det provet blödde det jätte mycket, blev snabbt en stor pöl på marken och jag blev riktigt förbannad över att de bara lämnade honom blödandes, men de sa att det var "normalt".
Sen fick jag se vetsk provet och de sa att i vanliga fallt skulle det vara ljusgult, detta var jättegult-orange. Vi frågade om oddsen för en operation och de sa att det inte var så bra odds, och jag förstod att vi skulle åka hem själva den kvällen.
Det svåraste var att inte bryta ihop framför Sylvin, för jag ville inte att han skulle vara rädd det sista, att han skulle känna förändringarna och MIN rädsla. Han stod bara där så lungt. Världens finaste kille. Det går inte att få i ord hur svårt det var, eller hur ont det gjorde. Trots att jag gjorde det som var bäst för honom. Eller hur många gånger jag har undrat om han kanske hade blivit bra av en operation, trots oddsen. Eller om jag hade kommit till stallet tidigare, och hittat honom liggandes tidigare. Frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Och hur tjatigt det än låter kan jag ALDRIG fatta att det idag har gått 1!!!!!! år sedan denna fruktansvärda dagen. Att jag fortfarande minns allt i minsta lilla detalj, utöver det jag har skrivit här. Och att smärtan som alla säger ska gå över, den har inte avtagit det minsta.
Sylvin, jag tänker på dig varje dag och älskar dig precis lika mycket nu som då. Hoppas att du har det bäst och precis som jag sa innan vi skiljdes: Detta är inte farväl utan på återseende! <3
Jag älskar dig!<3
//Felicia
Vi går ett varv i paddocken, och han försöker lägga sig. Slutade hoppas och fick istället inse att han hade kolik.
Vi går ut på grusvägen och går en runda medans jag ringer mamma som är på jobbet. Sen ringer jag mammas sambo och tillsist mammas sambos pappa. Kul att vara helt själv i stallet just där och då.
Jag vet att flera personer får kasta sig in i bilarna och köra några mil innan de kommer fram. Mamma letar upp kungsbacka jourhavande veterinärs nummer på sitt jobb och sms:ar det till mig.
Först svarar inte veterinären, men efter några försök så berättar han att han är där om ca 40 min och jag skulle ringa om hästen blev bättre så han slapp komma. Ellerhur.....
Mammas sambo kommer, tar över Sylvin och chockad som jag är går jag in och börjar peta i boxarna, det måste ju ändå mockas? Ser att Sylvin inte ätit mycket av sin frukost och inte heller bajsat. Sen vägrade han ju använda vattenkoppen så jag kunde också se att han inte druckit något nämnvärt.
När min "låtsas" farfar anländer berättar han att Sylvin stått upp och ätit normalt när han gett dem frukost.
Veterinären kommer och Sylvin behandlas.
När jag tog denhär bilden kunde jag ALDRIG i min vildaste fantasi tro att Sylvin inte skulle finnas hos mig dagen därpå, eller idag.....
Ett tag ser det ut som det går åt rätt håll, men sedan bli han värre och får dubbeldos med smärtstillande och kramplösande. Veterinären som hållt på i nästan två timmar vid det här laget säger åt oss att han inte kan göra mer och ringer ner till Slöinge och förvanar att vi kommer in. "Farfar" får order om att åka och hämta transporten.
Det tar väl ca 20-30 min innan vi är lastade och påväg. Sen tog det nog bara 25 min ner till Slöinge. Här hölls inga hastighetsbegränsningar.
Och Sylvin som absolut inte tyckte om att åka transport gick rakt på och stod snällt hela resan, inte så konstigt, men ändå...
Vi kommer ner strax innan nio och får gå in i första stallet där de börjar göra undersökningar. Veterinären där kände en svullen tunntarm när hon gick in bak på honom och sa att man inte skulle känna tunntarmen över huvudtaget där annars. Sen tog de ett prov på tarmvetskan under magen och han var så lugn och snäll helatiden. Efter det provet blödde det jätte mycket, blev snabbt en stor pöl på marken och jag blev riktigt förbannad över att de bara lämnade honom blödandes, men de sa att det var "normalt".
Sen fick jag se vetsk provet och de sa att i vanliga fallt skulle det vara ljusgult, detta var jättegult-orange. Vi frågade om oddsen för en operation och de sa att det inte var så bra odds, och jag förstod att vi skulle åka hem själva den kvällen.
Det svåraste var att inte bryta ihop framför Sylvin, för jag ville inte att han skulle vara rädd det sista, att han skulle känna förändringarna och MIN rädsla. Han stod bara där så lungt. Världens finaste kille. Det går inte att få i ord hur svårt det var, eller hur ont det gjorde. Trots att jag gjorde det som var bäst för honom. Eller hur många gånger jag har undrat om han kanske hade blivit bra av en operation, trots oddsen. Eller om jag hade kommit till stallet tidigare, och hittat honom liggandes tidigare. Frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Och hur tjatigt det än låter kan jag ALDRIG fatta att det idag har gått 1!!!!!! år sedan denna fruktansvärda dagen. Att jag fortfarande minns allt i minsta lilla detalj, utöver det jag har skrivit här. Och att smärtan som alla säger ska gå över, den har inte avtagit det minsta.
Sylvin, jag tänker på dig varje dag och älskar dig precis lika mycket nu som då. Hoppas att du har det bäst och precis som jag sa innan vi skiljdes: Detta är inte farväl utan på återseende! <3
Jag älskar dig!<3
//Felicia
Kommentarer
Trackback
